070-528 55 88 perrnordstrom@gmail.com

PERS FUNDERINGAR

ST tjänar pengar på andras olycka?

En man sitter och kör sin bil. Han ligger i vänster fil på den tvåfiliga motorvägen för omkörning av två andra personbilar. På väg upp jämsides med den bakre av dessa två bilar vrider helt plötsligt föraren av denne rakt ut mot mannens bil. Bilarna touchar i varandra och för att undvika en allvarlig olycka måste mannen bromsa och styra sin bil mot mittkonsolen gjord av betong. Den allvarliga olyckan uteblev p g a av mannens sinnesnärvaro och blixtsnabba reaktion men hans bil är totalt förstörd på den vänstra sidan och mannen själv kunde inte jobba mer den veckan p g a hjärnskakning. Föraren, som ju solklart orsakade skadan på mannen och dennes bil, döms av rätten till skadestånd för att vara vållande, p g a oaktsamhet, till personskada och skada på bilen. Skadeståndet ska han betala till staten. Mannen som blivit påkörd får däremot ingenting.

Rättvist? Jaså inte? Men så här funkar det i Svensk Travsport för dagen.

I skadeståndslagen står att läsa: Skadestånd är den ersättning som den som orsakat en skada betalar till den som drabbats av skadan, som ersättning för denna.

Borde inte den principen efterlevas inom Svensk Travsport också? Eller är jag helt fel ute?

I förra veckan på Solvalla under avancemang i tredje spår i sista sväng fick jag mig en bredsida av ett ekipage som vred ut på oss så att min häst stördes till galopp och en garanterad andraplats och 50 000kr gick upp i rök. Den skyldige till trängningen diskades och fråntogs sin fjärdeplacering, dömdes till avstängning och 2000kr i böter. Böter som betalas till Svensk Travsport. Hur mycket led Svensk Travsport och hur mycket pengar förlorade dom på det tilltaget? Mina hästägare fick ingenting!

Idag var det dags igen, min häst blev grovt störd till galopp i starten och tappade så mycket mark att chansen att vara med och tjäna några större pengar var obefintlig. Två stycken dömdes som skyldiga den här gången och får ett inbetalningskort skickat av ST hem i brevlådan på 900kr vardera som straff. Hästägarna får ingenting den här gången heller.

Är det inte dags att se över reglementet gällande böter? Naturligtvis ska de allmänna bestraffningarna för övriga förseelser fortsätta att regleras på det sätt som det gör idag men varför ska ST inkassera böterna när det finns en solklar part som blir drabbad både ekonomiskt, fysiskt och kanske också tappar lusten i slutändan. De två sistnämnda aspekterna gäller både hästen och ägaren.

Jag personligen, och förmodligen samtliga hästägare med mig, tycker inte att det finns någon logik i detta och jag hoppas att det blir en ändring till det bättre snarast.

Generellt barfotaförbud – en skrivbordslösning?

Förslaget att införa ett generellt barfotaförbud och att det skulle vara lika för alla känns åter igen som en skrivbordslösning. Ett förslag skapat av personer utan tillräcklig kunskap och erfarenhet på området. Eller?

Vissa hästar far illa av att tävla med belastade hovar och andra utan skor men samtliga far illa av dåliga banor. Det som definitivt är sämst för hästen är dåligt skötta banor oavsett om det är tävling eller träning. Hästarna är individer som har olika förutsättningar att träna och tävla och varje tränare har ett ansvar att se till hästens bästa. Vissa hästar sliter ont av belastning på hovarna när den kommer i mål på en 15-tid men är betydligt fräschare vid barfotakörning på en 13-tid och för andra är det tvärtom. Det strikta tränaransvaret bör gälla här så som på andra områden; anpassa hovbeslag efter individ och banförutsättningar. Nu verkar det som att vi av ekonomiska skäl ska tillåta sämre banskötsel – en för hård, en ojämn eller en för lös bana sliter hårt på våra hästar. Tillåt inte travtävlingar på dåligt banunderlag oavsett årstid och tillåt inte den banveterinär att fortsätta sin tjänst som inte har kurage nog att ställa in tävlingar på otjänlig bana, vilket är en del av deras uppgifter.

Det naturliga för hästen är utan skor, det är så den föds. Vi bör se till att ha banunderlag som tillåter det naturliga, d v s barfotakörning. Vi ska inte uppmuntra att ha tävlingar på sämre underlag. Har vi inte ekonomi till det, så låt bli att tävla! ST får se till att inga tävlingar genomförs på dåligt skötta banor. Vi kan inte försvara att ha sämre banor vintertid ,då är det okej att bortse från djurskyddet. Eller…? Vi kan heller inte bortse från att vissa hästar far illa av att tävla med belastade hovar. Ett generellt barfotaförbud skulle inte vara lika för alla, inte vara rättvist och inte vara bra ur djurskyddsaspekt.

Lägg ansvaret på tränaren för hästens hovar och på ST och travbanans personal gällande bra banunderlag. Stoppa en utveckling mot sämre banunderlag, sämre sport och sämre djurskydd!

För att utveckla och göra banorna bättre och skonsammare för våra hästar; bygg större banor och gör värmeslingor i banorna för att få ett bra underlag året om. Visserligen en stor engångskostnad men som kommer att betala igen sig många gånger om över sikt med betydligt mindre banunderhåll på vintrarna. Dessutom är det mycket bättre ur miljösynpunkt med mindre utsläpp och åtgång av diesel från traktorer som inte behöver köra dessa otaliga varv för att hålla igång banan så att den inte blir för hård. Man sparar dessutom på personalkostnader och på den mindre åtgången av salt.

Att presentera en bra bana vintertid kräver en stor plånbok. Kanske ska vi köra mer trav på de större banorna under den besvärliga årstiden?

Dagens bankropp med dess storlek och dosering är gjorda för 1.20 tider, som ju passade utmärkt när banorna byggdes – på 60 70-talet! Vår avel och kunskap har gått framåt och hästarna springer idag minst 10 sekunder fortare men utvecklingen av banorna har stått still.

Generellt bör vi byta ut medlemmar i travsällskapen så att medelåldern sänks och då kommer vi också få beslut fattade av människor som har framtiden framför sig och inte bakom sig!

Som min kollega Ludde en gång sa: ”Utvecklas man inte så avvecklas man” .

Jag satsar på svensk travsport!

Vi svenskar presterar bra på internationell nivå med äldre hästar utan andra hjälpmedel än bra uppfödare, tränare samt havre, hö och vatten. Och vi når en stor del av resultaten baserat på importerat avelsmaterial från USA och Frankrike.

Nu genomgår svensk travsport en omvandling som gör att jag tror på en lyckad utveckling av sporten inom den närmaste framtiden. Vi har en ren sport och vi kan lita på att våra hästars prestationer är äkta – avelsurvalet kan grundas på verklig talang. Vi har en bra tränarkår som tillsammans med utbildningssystemet producerar välutbildade yrkesutövare. Vi har genom beslut ändrat inriktning mot en uppfödningssatsning som stimulerar till både fortsatt kvantitet och kvalitet. Beslut som lockar till drömmar om stora segrar och checkar med de yngre hästar genom bl a Premiechansningen och Breeder’s Course.

Vi har delvis ett nytt ledarskap som vrider skutan i en riktning som gör att vi har chansen att lyfta sporten. En riktning mot en satsning på avel och tävling med yngre individer. Får vi till stånd en 2-åringssport som visar de riktiga talangerna så kommer rätt hästar att utveckla den svenska travhästen och ”inköpsflyget” kommer att gå till Sverige istället för till Kentucky och Normandie.

Svenskproducerade hingstar som nått sina prestationer i unga år på ett ärligt sätt kommer att producera exportprodukter. Intjäningsmöjligheterna i unga år och uppfödarstimulansens inriktning kommer att korta generationsintervallerna för våra kommande årskullar och kvalitetsförsäkra den svenska aveln.

Vi kommer att ha en avel i världsklass som sedan sätter produkten i händerna på en kunnig och välutbildad tränarkår. Vi kan ha ett travunder på väg med goda exportmöjligheter precis som det svenska musikundret. Hoppas våra politiker förstår och hjälper oss att tillvarata möjligheten snarast.

Nu satsar jag själv på några egna fölston och jag betäcker dessa med talangfulla, unga hingstar. Jag ser positivt på svensk travsports kommande inriktning och jag vill delta med egna insatser. Jag siktar på 2-åringstävlande – jag drömmer också om stora segrar och prischeckar!

Okunskap dödar travsporten?

Svensk travsport behöver en ökad uppfödning för att vi ska kunna bibehålla de antal banor vi har idag och därmed en travsport i hela Sverige. Björn Damms utredning pekar på vad som bör göras och han visar på en väg att stimulera uppfödningen. Skulle man lyckas stimulera till ökad uppfödning så kvarstår det riktigt stora problemet. Vem skall köpa de hästar som produceras. Vi måste i ännu högre grad stimulera till köp av unghästar som tidigt sätts i träning. Majoriteten av möjliga köparen vill snabbare ha svaret på vad den inköpta hästen kan prestera på banan än vad som är fallet idag.

En tvååringssport där det finns rimligt med pengar att tävla om så det är lönt att sikta på 2-åringsstart med den inköpta hästen är en stor del av lösningen.

Våra uppfödare har utvecklat aveln under 50 år så att stor del av hästarna är tidigt utvecklade och lämpade för tidig träning och tävlande. Med ett tydligt mål att sikta på en 2-åringssport med hyggliga prispengar skulle uppfödarna ytterligare kunna prestera produkter som är förberedda och anpassade för detta. Fler köpare skulle till lägre kostnad få svaret på hästens förmåga som resulterar i ökad efterfrågan på unghästar.

Vi skulle få fler svenskfödda avelshingstar som fick chansen tack vare bevisad tidighet, Vi skulle få ett snabbare och större avelsframsteg med en något snabbare generationsväxling. Vi skulle stå oss ännu bättre i internationell konkurrens.

Det får inte talas om en satsning på 2-åringssport i Sverige. Beror det på okunnighet hos de som styr eller något annat? Policydokumentet som Svensk Travsport arbetar efter tyder på enbart okunskap ”den rådande uppfattningen är att endast en liten del av våra hästar är mogna för tvååringstävlande”. Det tror f-n att det är enkelt att bevisa detta endast 7-8% av årskullen startar som 2-åring idag precis som på Sören Nordins tid. De startar inte för att det är småpengar att tävla om. Hästarna, med få undantag, är utvecklade och mogna för detta men man inser att det inte är lönt att sikta mot dessa småpengar. Vissa tränare som man lyssnar lite mer på, inser naturligtvis att det blir inga provisioner på 2-åringstävlande och de okunniga köper detta som om hästarna inte är mogna. Det är inte hästarnas mognad det hänger på utan på prispengarna. Man kommer att bli tvungen att satsa på tvååringstävlande men det kommer troligtvis inte ske förrän man kört travsporten i botten.

Hobbyn är för dyr med den inriktning vi har idag och de som ser det som delvis en investering inser att den ekonomiska ekvationen är mindre god. Köparna av unghästar minskar och det är det stora problemet – vi måste öka efterfrågan. Öppna munnen och diskutera 2-åringssport runt om i travSverige. Sätt tydliga mål för inriktning på uppfödning och 2-åringssporten, vänta inte till 2017 då är det för sent. Damms förslag är i rätt riktning och dessa 7-8 miljoner för att stimulera uppfödningen finns i fonderade medel – använd fonden. Jag skulle vilja se slantar riktade för att stimulera efterfrågan av dessa svenskfödda hästar genom ökade prispengar till 2-åringssporten snarast.

Ökad efterfrågan stimulerar sedan uppfödningen med automatik, så fungerar hela näringslivet.

Dags att uppgradera montén!

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag aldrig har varit någon stor förespråkare av montésporten i Sverige, men man är aldrig sämre än att man kan ändra uppfattning. Och det har jag sannerligen gjort nu!

Jag har inte innan den här hösten insett vilken potential montésporten har för att ge hästar, som av en eller annan anledning inte fungerar i sulky, en andra chans, .

Ta historien om M.T.Henry Thierry som exempel. En stor (mäter strax över 170cm idag), snygg svart hingst (numer valack) efter franske Meaunles du Corta inhandlades åt hästägare på Elitauktionen 2010. En väldigt speciell häst som jag har fått många av mina gråa hår av. Han kunde liknas vid en bil med en gigantisk motor på 600 hästar under huven men som du inte får ner kraften i backen med. Jag visste att kapaciteten fanns men det var näst intill omöjligt att få runt honom i trav för vagn. Trots att jag provat i princip alla olika bett, huvudlag, skor och balanser som finns fick jag bara runt honom 1 gång felfritt i sulky på 10 starter, för att inte tala om alla de hundratals galopper han tagit i träning. Även om jag hade kunnat ta gift på att han hade en icke travar-gen (CA) i sig nedärvt från sin franska pappa redan innan, så gentestades han och vi fick då svart på vitt att så var fallet. Många gånger har jag fått frågor om hur och varför jag orkat fortsätta med honom. Och faktum är att jag var väldigt uppgiven efter trippla galopper på Jägersro 13 augusti i år och nära att ge upp men tänkte att det finns en sista utväg trots att man inte brukar ta en 4-åring med 28 tusen på sig till monté.

Efter att Anja Larsen ridit honom i det första montéjobbet hemma på gården stod det klart och det är inget beslut som jag ångrat. 4 raka segrar har det blivit efter ett klockrent kvallopp i september. Hästen har hittat sig själv, blivit harmonisk och lyser av självförtroende. Han går bara jobb för vagn men trots det är han lugn och rytmisk och trivs med livet. All den tid och tankeverksamhet vi lagt ner på hästen betalar verkligen igen sig nu.

Jag tycker med den här upplevelsen att man borde satsa mer på montésporten i Sverige. Vi har ryttare som är duktiga och med den negativa utveckling som vi har idag så behöver vi ha in nytt ungt blod in i travet och montésporten är en utmärkt inkörsport för ryttare från t ex ridsporten att testa på travet och dess tjusning.

Jag kommer själv att testa fler hästar i disciplinen och även om loppen är få och prispengarna än är lite blygsamma så väger det upp när man ser resultatet med en häst som hittat sig själv, fått självförtroende och som trivs med sitt jobb.

Som att välja mellan pest eller kolera!

Travadministratörer kör loppen bakom skrivbordet så att det passar deras tävlingskalender. Aktiva i sporten måste ta hänsyn till hästen. Avveckla eller utveckla talangerna?

Denim Boko är unik. Det visste jag förstås sedan innan, men i helgens finaler i korta E3 på Örebro var hon den enda(!) försöksvinnaren som fick pengar med sig hem.

Alla de andra som var först i försöken gjorde en slät figur eller galopperade bort sig i finalerna och däribland också min egen Djali Boko. Och svaret på varför är enkelt; tiden mellan försök och final är för knapp för att hästarna ska kunna återhämta sig, ladda batterierna och landa rent mentalt. 11 dagar plus resorna däremellan, upp till 250 mil för våra hästar och 2 övernattningar, det går inte ihop rent hästfysiologiskt. All forskning på området visar att detta inte tar hänsyn till hästen. Hästarna som gick bäst i finalerna behövde inte brukas i försöken och hade därmed hunnit ladda om till fullo. Här måste ansvariga bakom skrivborden tänka till och förändra till nästa år. För vad är alternativen om ingen ändring sker? Jo, då måste man försöka hålla igen sin häst och måtta in så att man precis kommer vidare till final, vilket inte är det lättaste, för att om möjligt kunna spara så mycket krafter som det går. Och följden av det blir förstås att man inte kör för bästa möjliga placering enligt ST’s tävlingsreglemente. Det andra alternativet, att avstå de mest penningstinna loppen p g a detta, är näst intill omöjligt att motivera för hästägaren.

För de bästa 3-åringarna i år återstår Kriteriet och därefter Breeders Crown, samma visa där, 11 respektive 10 dagar mellan försök och final. Och i Kriteriet är distansen dessutom mastiga 2640m och varför man har kortat ner tiden här? Förra året var det i alla fall 14 dagar mellan försök och final… Kontentan av det hela blir troligtvis att de bästa hästarna, de som har talangen och framförallt viljan att tävla och vinna, försvinner och blir brända till slut. I förlängningen innebär det också att publik och spelare förlorar chansen att få se dessa hästar på banorna. För en novis på området kan det tyckas löjligt med två, tre dagar hit eller dit, men det är just dessa få dagar som är avgörande om hästen hinner ladda om till 100% eller kanske bara 85% och i toppen är konkurrensen så hård att varje procent behövs för att göra sig gällande. Som tränare, och i alla lägen den som ska se till sin hästs bästa, ställs man nu inför dilemmat hur man ska köra hästarna i nästa försök till storlopp där det är för lite tid att återhämta sig på. Kör man på chans för att inte behöva bruka sin häst för fullt riskerar man att missa finalen och kör man för att vinna, eller man får någon elak tryckare i ledningen under loppet, ja då är risken stor att man inte har häst som räcker till i finalen. Som att välja mellan pest eller kolera!

För min del hade det gärna fått vara 14 dagar eller t o m något mer mellan försök och final men då har tidigare ledning försvarat sig med att tränaren inte ska kunna hinna behandla hästen hos veterinär, enligt gällande karenstider, mellan loppen. Var har vi djurskyddet i den tankegången?

Jag har ventilerat det här med några av mina mest namnkunniga kollegor och samtliga vill få till en ändring på den här punkten. Jag har också tagit kontakt med Petter Johansson, Svensk Travsports nya sportchef sedan en vecka tillbaka, och han köpte mitt resonemang helt och hållet och lovade att jobba på en ändring till nästa säsong. Jag hoppas verkligen att det också blir verklighet. Idag åsidosätter vi djurskyddet för många hästar med för kort vila. Finalerna i Örebro visade svart på vitt att samtliga försöksvinnare hade behövt mer tid för att kunna prestera på max. Förresten, vilka vill se huvuddelen av försöksvinnarna göra bort sig eller underprestera? Publiken vill se justa hårda lopp där de bästa hästarna är med och gör upp om det – i Örebro suckade publiken djupt.

Publik, hästägare, tränare och veterinärer ogillar detta och vill snarast få en ändring till stånd.

Välj rätt uppfödning för framgång!

Trav är en till stor del en materialsport, det gäller att köpa rätt häst för att nå framgång. Väljer du fel häst så uteblir framgången.

Materialet dvs hästen skall väljas hos seriösa, kunniga och ärliga uppfödare. Det finns tyvärr även den andra sorten i branschen. Starta sökandet hos den kunnige uppfödaren med tillräckligt stora och bra marker för unghästarna att röra sig på så att deras muskulatur utvecklas och senor och leder stärks. Utfordringen betyder mycket likaså avmaskning med rätt intervall och mängd. Hästens kontakt med människan från start har också stor betydelse, att tidigt skapa förtroende och samspel. Vissa som sysslar med uppfödning lyckas nästan alltid att producera fysiskt välutvecklade hästar som tål träningen och tävlandets påfrestningar. Dessa uppfödare har också skickat med hästen förtroende för människan. Från dessa uppfödare kommer ständigt bra hästmaterial att ta i träning. Här skall du söka din häst.

Andra producerar tyvärr mindre hållbara hästar ofta beroende på okunskap eller så har de för små eller undermåliga marker. För små marker ger för lite utrymme för lek och racing. För lite eller felaktig mat innebär också att hästen begränsar sina rörelser för att spara energi och hämmas i sin utveckling. Hästarna utvecklar inte sin fysik på ett sätt som gör dem tåliga för träning och motståndskraftiga mot sjukdomar. Det innebär att den inneboende talangen inte får chansen att utvecklas, genom att hästen ständigt stoppas av skadebekymmer eller sjukdom. Här ska du inte söka din häst.

Ju mer du ser på unghästar och besiktar unghästar desto större tur har du vid valet av häst.

Vill du ha råd vid ditt hästköp eller hjälp att välja uppfödare och den enskilda hästen – hör av dig.

Mvh Per Nordström

På bilden: Denim Boko; finalist i Svensk Uppfödningslöpning 2012, en toppindivid som jag besiktigade och valde ut redan som fölunge.

Banunderlagets betydelse

En av de viktigaste faktorerna, eller kanske rent av den viktigaste, för att nå framgångar som travtränare är att man måste kunna träna på ett perfekt underlag. Detta kräver jour dygnet runt under vinterhalvåret. Man måste ha koll på väderlek för många dagar framåt för att ligga steget före och även vara förberedd på att stiga upp mitt i natten och jobba med banorna när temperaturen börjar sjunka neråt nollan.

För att kunna genomföra det behövs det även en hel del redskap beroende på vilken väderlek som råder, och naturligtvis också kunskap om hur och när man ska använda dom.

Tack vare framgångarna och vår eminenta bank, Sparbanken Eken i Ryd, haft vi nu haft möjlighet att investera i allt som behövs för att kunna sköta banorna så vi kan träna våra hästar med optimala förutsättningar året runt.

Vår maskinpark, som nu är helt komplett, består av:

2 traktorer – för att rätt redskap alltid ska vara tillkopplat
1 vattentunna – för att få fukt i banorna torra dagar och därmed också binda materialet och få ett fast underlag
1 harv – för att kunna riva upp och lufta materialet och få en mjuk bana
1 ringsladd – för att lägga till och göra banan slät
1 treskärig väghyvel – för att fördela materialet jämnt på banorna
1 saltspridare – för att förhindra att banorna fryser ihop vid längre perioder av minusgrader
1 frontmonterat plogblad samt ett plogblad som monteras bakom traktorn – för att kunna få bort snö från banor och gårdsplan

Att veta hur och när man ska använda all utrustning kräver som sagt också en hel del kunskap och erfarenhet. Jag vet, efter alla år tidigare som tränare och catchdriver, hur en bra bana ska se ut och kännas. Perioden då jag hade hästarna uppstallade inne på Kalmartravet har också varit högst betydelsefull, där jag på nära håll kunde se och lära av deras duktiga banpersonal. Jag har även idag emellanåt kontakt med dem när jag är tveksam om något.

Det gäller också att veta när man måste lägga på nytt ytmaterial, och där har jag använt mig av Sydsten, som har ställt upp i ur och skur och kommit med ibland bara några timmars varsel. Samma material som ligger på våra banor levererar Sydsten även till Jägersro.

Sammanfattningsvis så är det av yttersta vikt, för att ge hästarna bästa förutsättningar att nå framgångar, att man tränar på ett skonsamt underlag oavsett årstid och väderlek.

Saltning pågår inför rådande vinterperiod